cidade dos homens

Efter att ha funderat på om jag borde gå eller inte så bestämde jag mig för att faktiskt gå på klass återträffen. Ju närmare tiden för att jag skulle bege mig desto nervösare blev jag. Vem tusan skulle jag hänga med hela kvällen, jag var ju faktiskt den enda av de som skrivit upp sig på listan som tänkte komma dit själv. Knappt en timma innan jag skulle vara där satt jag med Cilla på LP och jag lyckades övertala henne om att hon skulle följa med, även om hon hade förbjudit sig själv att gå till Huset. Hur som helst så fick jag med henne och det räddade min kväll! Inte för att jag inte tycker om mina gamla klasskompisar men det känns lite obekvämt att plötsligt leka bästa kompis med någon när man inte har pratat på flera år. Bara efter ett par minuter på stället så hade jag genom gått minst tio "Hej, hur mår du, gud va kul att se dig, vi måste höras oftare" och jag insåg att inte en enda av de jag hälsat på faktiskt menat vad de sa. Tyvärr. Det är riktigt falskt, men det är väl det som min gamla skola står för. För även om man inte gillar varandra där så säger man det inte, man håller sams istället och snackar skit bakom ryggen.
Ytterligare några minuter hade gått när jag insåg att jag och cilla nog skulle få en bättre kväll om vi undvek min klass tills jag var tillräckligt berusad för att vara bästis med alla. Vi beställde en flaska vin och drack upp den aldeles för snabbt för vårat eget bästa. När flaskan var slut hade vi hunnit hälsa på alla gäster, utom mina klasskamrater och det kändes ganska bra. Efter ännu några drinkar hittade hon som anordnade återträffen mig och hälsade att jag skulle komma till rummet som vi hade bokat för kvällen, något skulle hända där. Jag hann bara komma in i rummet för att inse att detta inte var någon återträff, det här var högstadiets gamla gäng som satt grupperade i de gäng som de brukade umgås med. Det var bara det att alla gäng för en gångs skull var samlade på samma ställe. Jaha, var skulle jag sätta mig då? Mitt gamla gäng var jag knappast välkommen i och i de andra gängen kunde jag inte ens namnen på alla. Shit!
Jag kände att det nog var bättre att stå upp, då blir man inte lika beroende av de man sitter med. Bra idé faktiskt. Jag snackade med mina gamla kompisar och var så där trevlig man bara kan vara för att man vet att det är väluppfostrat att vara det. Jag lyssnade på alla möjliga historier om hur coola och populära folk hade blivit i sina skolor och hur många fester de gick på. Vad berättade jag då, ingenting. Vad fanns det jag möjligtvis kunde säga som skulle toppa deras fest historier? "Hej, jag tränar fyra dagar i veckan, har ingen pojkvän och tycker det är roligt att kolla på film på lördagskvällar". Nej, det är bättre att lyssna och spela intresserad och sen smita iväg för att dansa.
På dansgolvet fanns såklart ingen från klassen, de satt alla och skvallrade i rummet intill men jag och Cilla skakade loss och hade skit kul och det tror jag märktes för efter en stund kom några klasskompisar och joinade oss och det blev sjukt mycket roligare än att kallprata. 
Och som madonna sa en gång "Music makes the people come together"

Provresultaten kommer snart...

Grattis Rikard! Jag hoppas du uppskattade presenten lika mycket som oss, bilderna bevisar ju iallafall att du gillar att dansa. Fast vem gör inte det?

I snart 19 år har jag bott i Stockholm och ändå har jag aldrig besökt stadshuset. Första gången jag överhuvudtaget gick in på stadshusgården var i våras, på grund av en jogging runda som skulle avslutas där. För några helger sen var det dags för första besöket, vi blev nämligen inbjudna på guidad tur av en klasskompis.
Vilken grej jag hade missat! Även om jag själv tycker att jag är hyfsat insatt i stadens historia så var det en hel del grejer jag inte hade en aning om, och säkert ännu fler som jag fortfarande inte vet. Men ändå. Guiden var hur bra som helst, kan rekomendera henne, hon heter Anna Rosén. Hela rundturen var baserad på humor och hon beskrev alla de misstag som stockholmarna har begått under åren. Ganska roligt faktiskt. Höjdpunkten på besöket var självklart den gyllenesalen. Jag är förälskad! Jag önskar att jag kunde få bo där inne, då skulle jag leva lycklig i alla mina dagar. Upplevelsen dämpades bara en aning av att de hade modefotografering i ena hörnet och vi var utklädda till riktiga turister, vilket blev lite pinsamt med allt modefolk som kollade på oss. Men det positiva är att vi matchade resten av turisterna som var klädda som vi, fast de var ju seriösa i sina klädval och pratade inte svenska. Det blev en mycket lyckad rundtur iallafall!
Efter att ha vandrat runt i stadshuset så var det dags för fika på Crepes baren på Kataritnabangata. Super gott och mättande måste jag säga! Och mysighetsfaktorn är hög där inne även om klockan bara var fyra på eftermiddagen. Kulturell och givande dag med trevligt sällskap som höjde dagen ytterligare!

Jag måste medge att det var riktigt länge sen jag var ute på Södermalm. Jag har liksom varit lite för upptagen med skola och träning för att ens orka ta mig tid att klä mig tillräckligt anständigt för att visa mig ute. Detta har i sin tur resulterat i att jag har glömt hur litet Söder faktiskt är. Eller till och med hur litet Stockholm är. Kanske är den här kvällen bevis på att om jag faktiskt visar mig bland folk det här året så kommer återföreningen som grundskoleklassen snackat om faktiskt att hända, för alla verkar ju hänga i samma stadsdel hur som helst.
Så denna ovanliga utekväll, som man kanske kan kalla den, började med att vi för en gångs skull gick till ett ställe där man kan ha lite trevligt och inte bara kan köpa billig öl. Vi hann inte mer än sätta oss förens en tränings kompis kliver in genom dörren och steget efter henne kliver min kompis från franska och spanska lektionerna in. Hon slår sig ner vid sitt bord och efter någon timma är det dags för henne att gå vidare.
Så fort hon lämnat lokalen kommer en tjej från min grundskola in och sätter sig en bit längre bort och jag dyker in bakom mina vänner för att slippa den pinsamt falska situation som kommer uppstå om vi blir tvugna att hälsa. Är det kanske ett Stockholm syndrom när man gömmer sig för gamla vänner för att slippa hälsa? Vi kom fram till att det nog är så. Jag står ändå för att jag hellre låter bli att hälsa än att låtsas tycka om personen ifråga om man nu bestämmer sig för att säga hej. Hellre är jag ärlig än falsk. När kusten är klar och jag inser att hon inte kommer hälsa på mig kliver nästa bekantskap in på baren. Min grundskolebästis kusin. Och åter igen kommer tanken upp om återföreningen som kommit på tal. Kusinen i fråga ser ut precis som hon alltid gjort med sin benrangelsmala modell kropp som grundskolebästisen alltid försökt efterlikna. Jag inser nu att från vad jag minns av sista gången vi sågs så har hon nog uppnått sin målvikt nu och det var tydligen värt att offra en vän för att bli en wannabe mikas modell. Vill jag verkligen umgås med dessa människor jag jobbat så hårt med att undvika i tre år? Kanske är det värt att gå på återträffen, kanske inte. Men man kan aldrig veta om folk har förändras, men av vad jag sett idag så är de flesta sig lika.
På hemvägen från barbesöket fick jag återigen en glimt av det lilla Stockholm. På tunnelbaneperongen stod en gammal skol- och basketkompis som det faktiskt var trevligt att prata med igen. Men jag tror att har man skiljts som bara bekanta är det lättare att småprata lite än om man skiljts med tankarna om att man aldrig igen vill ses igen. Det försvårar situationen lite kan man säga.
När jag klev av tunnelbanan såg jag ytterligare fler bekantskaper, den här gången från min nuvarande skola och insåg att nu har Stockholm och Söder blivit allt för litet. Men skanske är den krympta staden vägen till ett Random 2009, för inte tusan uppfyllde Stockholmsåret tidigare års kritierier för att få kallas Random. Det är ju trots allt när oväntade händelser och möten uppstår som man börjar fundera på hur slumpvis allting faktiskt sker.

Tre dagar in på det nya året och jag har inte hunnit bestämma mig för något nyårslöfte än. Det finns för många alternativ helt enkelt. Kan inte lova att jag håller något av dem heller men försöka duger ju alltid. Jag har funderat lite på det här med hur man ska ta i tu med saker och jag har insett att hur mycket jag än säger att jag ska göra något så gör jag det inte om jag inte gör det precis när jag uttalat det. Så idag bestämde jag mig för att börja på försök nummer ett i år.

Jag har tänkt på det ett bra tag men det blir liksom aldrig av även om man försöker minska det. Problemet med att ta bort sin facebook är att man begår socialt självmord, det är tragiskt men sant. Ett annat problem är att jag har två års bilder säkert några 1000 uppladdade. Eftersom jag är väl medveten om hur lätt det är att datorn krashar och allt försvinner så bestämde jag mig för att kontot får vara kvar. Men bara för bildernas skull. Jag har ändrat lösenordet och har ingen aning om vad det är så bye bye facebook!

Tror inte att jag ska uttala några fler nyårslöften nu, för hur mycket jag än lovar att jag ska skriva i bloggen varje dag eller att jag ska göra läxorna i tid så kan jag inte lova att det blir så och då blir jag bara besviken på mig själv.

Någon gång i livet tror jag alla hittar något som de blir helt tagna av, något som tar upp alla ens tankar och fyller hjärtat med en obeskrivlig känsla. DET har hänt mig och det känns på alla sätt och vis! Det går inte en dag utan att jag tänker på det, det är som en besatthet som följer mig i allt jag gör.