cidade dos homens

Det känns lite som om folk tror att man är psykisktstörd för att man mimar på en offentlig plats. Visst kan jag förstå att det är konstigt om man pratar med sig själv, men nog borde ju folk förstå att man övar på ett språk när man upprepar samma ord om och om igen? Jag kan inte förklara varför folk reagerar som de gör men gissa kan man ju alltid göra.

Antingen så är det så att de faktiskt blir rädda, att de misstar mig för någon sorts psykpatient och att de helst av allt vill springa hem och läsa tidningen för att se om det har varit någon som rymt från närmsta sjukhus.
Eller så är de så inrutade i det svenska samhället, där man helst ska vara så tyst som möjlig för att inte störa, att de tycker att mimande på tunnelbanan är i klass med att prata i mobiltelefon, och det går ju inte för sig!
Jag tror att det är samma människor som tycker det är pinsamt om någon sätter sig brevid dem på bussen som faktiskt reser sig upp och byter plats när de råkar hamna mittemot mig på tunnelbanan där jag sitter och mimar ur ena mungipan.
Någonting måste ju vara fel när de är rädda för lite männsklig kontakt, för de kan ju alvarligt inte tro att jag har rymt från ett mentalsjukhus när jag är uppklädd för fest en fredagkväll vid T-centralen.

Brasilienfrälst som jag är så var det en självklarhet att min nya blogg skulle heta något på portugisiska. Även om jag faktiskt inte kan mer än grunderna i språket och fortfarande tragglar med min portugisiskakurs i mp3 format varje ledig stund jag har så tycker jag att det är det vackraste språket jag någonsin har hört.
Cidade dos Homens betyder Människornas Stad och är titeln på miniserien om två brasilianska pojkar i Rio de Janeiro slummen i Brasilien. Filmen visar staden utifrån deras perspektiv och den här bloggen kommer jag använda för att skriva om Stockholm och alla andra städer jag besöker utifrån min synvinkel.