cidade dos homens

Efter att ha funderat på om jag borde gå eller inte så bestämde jag mig för att faktiskt gå på klass återträffen. Ju närmare tiden för att jag skulle bege mig desto nervösare blev jag. Vem tusan skulle jag hänga med hela kvällen, jag var ju faktiskt den enda av de som skrivit upp sig på listan som tänkte komma dit själv. Knappt en timma innan jag skulle vara där satt jag med Cilla på LP och jag lyckades övertala henne om att hon skulle följa med, även om hon hade förbjudit sig själv att gå till Huset. Hur som helst så fick jag med henne och det räddade min kväll! Inte för att jag inte tycker om mina gamla klasskompisar men det känns lite obekvämt att plötsligt leka bästa kompis med någon när man inte har pratat på flera år. Bara efter ett par minuter på stället så hade jag genom gått minst tio "Hej, hur mår du, gud va kul att se dig, vi måste höras oftare" och jag insåg att inte en enda av de jag hälsat på faktiskt menat vad de sa. Tyvärr. Det är riktigt falskt, men det är väl det som min gamla skola står för. För även om man inte gillar varandra där så säger man det inte, man håller sams istället och snackar skit bakom ryggen.
Ytterligare några minuter hade gått när jag insåg att jag och cilla nog skulle få en bättre kväll om vi undvek min klass tills jag var tillräckligt berusad för att vara bästis med alla. Vi beställde en flaska vin och drack upp den aldeles för snabbt för vårat eget bästa. När flaskan var slut hade vi hunnit hälsa på alla gäster, utom mina klasskamrater och det kändes ganska bra. Efter ännu några drinkar hittade hon som anordnade återträffen mig och hälsade att jag skulle komma till rummet som vi hade bokat för kvällen, något skulle hända där. Jag hann bara komma in i rummet för att inse att detta inte var någon återträff, det här var högstadiets gamla gäng som satt grupperade i de gäng som de brukade umgås med. Det var bara det att alla gäng för en gångs skull var samlade på samma ställe. Jaha, var skulle jag sätta mig då? Mitt gamla gäng var jag knappast välkommen i och i de andra gängen kunde jag inte ens namnen på alla. Shit!
Jag kände att det nog var bättre att stå upp, då blir man inte lika beroende av de man sitter med. Bra idé faktiskt. Jag snackade med mina gamla kompisar och var så där trevlig man bara kan vara för att man vet att det är väluppfostrat att vara det. Jag lyssnade på alla möjliga historier om hur coola och populära folk hade blivit i sina skolor och hur många fester de gick på. Vad berättade jag då, ingenting. Vad fanns det jag möjligtvis kunde säga som skulle toppa deras fest historier? "Hej, jag tränar fyra dagar i veckan, har ingen pojkvän och tycker det är roligt att kolla på film på lördagskvällar". Nej, det är bättre att lyssna och spela intresserad och sen smita iväg för att dansa.
På dansgolvet fanns såklart ingen från klassen, de satt alla och skvallrade i rummet intill men jag och Cilla skakade loss och hade skit kul och det tror jag märktes för efter en stund kom några klasskompisar och joinade oss och det blev sjukt mycket roligare än att kallprata. 
Och som madonna sa en gång "Music makes the people come together"