Södermalm
Jag måste medge att det var riktigt länge sen jag var ute på Södermalm. Jag har liksom varit lite för upptagen med skola och träning för att ens orka ta mig tid att klä mig tillräckligt anständigt för att visa mig ute. Detta har i sin tur resulterat i att jag har glömt hur litet Söder faktiskt är. Eller till och med hur litet Stockholm är. Kanske är den här kvällen bevis på att om jag faktiskt visar mig bland folk det här året så kommer återföreningen som grundskoleklassen snackat om faktiskt att hända, för alla verkar ju hänga i samma stadsdel hur som helst.
Så denna ovanliga utekväll, som man kanske kan kalla den, började med att vi för en gångs skull gick till ett ställe där man kan ha lite trevligt och inte bara kan köpa billig öl. Vi hann inte mer än sätta oss förens en tränings kompis kliver in genom dörren och steget efter henne kliver min kompis från franska och spanska lektionerna in. Hon slår sig ner vid sitt bord och efter någon timma är det dags för henne att gå vidare.
Så fort hon lämnat lokalen kommer en tjej från min grundskola in och sätter sig en bit längre bort och jag dyker in bakom mina vänner för att slippa den pinsamt falska situation som kommer uppstå om vi blir tvugna att hälsa. Är det kanske ett Stockholm syndrom när man gömmer sig för gamla vänner för att slippa hälsa? Vi kom fram till att det nog är så. Jag står ändå för att jag hellre låter bli att hälsa än att låtsas tycka om personen ifråga om man nu bestämmer sig för att säga hej. Hellre är jag ärlig än falsk. När kusten är klar och jag inser att hon inte kommer hälsa på mig kliver nästa bekantskap in på baren. Min grundskolebästis kusin. Och åter igen kommer tanken upp om återföreningen som kommit på tal. Kusinen i fråga ser ut precis som hon alltid gjort med sin benrangelsmala modell kropp som grundskolebästisen alltid försökt efterlikna. Jag inser nu att från vad jag minns av sista gången vi sågs så har hon nog uppnått sin målvikt nu och det var tydligen värt att offra en vän för att bli en wannabe mikas modell. Vill jag verkligen umgås med dessa människor jag jobbat så hårt med att undvika i tre år? Kanske är det värt att gå på återträffen, kanske inte. Men man kan aldrig veta om folk har förändras, men av vad jag sett idag så är de flesta sig lika.
På hemvägen från barbesöket fick jag återigen en glimt av det lilla Stockholm. På tunnelbaneperongen stod en gammal skol- och basketkompis som det faktiskt var trevligt att prata med igen. Men jag tror att har man skiljts som bara bekanta är det lättare att småprata lite än om man skiljts med tankarna om att man aldrig igen vill ses igen. Det försvårar situationen lite kan man säga.
När jag klev av tunnelbanan såg jag ytterligare fler bekantskaper, den här gången från min nuvarande skola och insåg att nu har Stockholm och Söder blivit allt för litet. Men skanske är den krympta staden vägen till ett Random 2009, för inte tusan uppfyllde Stockholmsåret tidigare års kritierier för att få kallas Random. Det är ju trots allt när oväntade händelser och möten uppstår som man börjar fundera på hur slumpvis allting faktiskt sker.
Så denna ovanliga utekväll, som man kanske kan kalla den, började med att vi för en gångs skull gick till ett ställe där man kan ha lite trevligt och inte bara kan köpa billig öl. Vi hann inte mer än sätta oss förens en tränings kompis kliver in genom dörren och steget efter henne kliver min kompis från franska och spanska lektionerna in. Hon slår sig ner vid sitt bord och efter någon timma är det dags för henne att gå vidare.
Så fort hon lämnat lokalen kommer en tjej från min grundskola in och sätter sig en bit längre bort och jag dyker in bakom mina vänner för att slippa den pinsamt falska situation som kommer uppstå om vi blir tvugna att hälsa. Är det kanske ett Stockholm syndrom när man gömmer sig för gamla vänner för att slippa hälsa? Vi kom fram till att det nog är så. Jag står ändå för att jag hellre låter bli att hälsa än att låtsas tycka om personen ifråga om man nu bestämmer sig för att säga hej. Hellre är jag ärlig än falsk. När kusten är klar och jag inser att hon inte kommer hälsa på mig kliver nästa bekantskap in på baren. Min grundskolebästis kusin. Och åter igen kommer tanken upp om återföreningen som kommit på tal. Kusinen i fråga ser ut precis som hon alltid gjort med sin benrangelsmala modell kropp som grundskolebästisen alltid försökt efterlikna. Jag inser nu att från vad jag minns av sista gången vi sågs så har hon nog uppnått sin målvikt nu och det var tydligen värt att offra en vän för att bli en wannabe mikas modell. Vill jag verkligen umgås med dessa människor jag jobbat så hårt med att undvika i tre år? Kanske är det värt att gå på återträffen, kanske inte. Men man kan aldrig veta om folk har förändras, men av vad jag sett idag så är de flesta sig lika.
På hemvägen från barbesöket fick jag återigen en glimt av det lilla Stockholm. På tunnelbaneperongen stod en gammal skol- och basketkompis som det faktiskt var trevligt att prata med igen. Men jag tror att har man skiljts som bara bekanta är det lättare att småprata lite än om man skiljts med tankarna om att man aldrig igen vill ses igen. Det försvårar situationen lite kan man säga.
När jag klev av tunnelbanan såg jag ytterligare fler bekantskaper, den här gången från min nuvarande skola och insåg att nu har Stockholm och Söder blivit allt för litet. Men skanske är den krympta staden vägen till ett Random 2009, för inte tusan uppfyllde Stockholmsåret tidigare års kritierier för att få kallas Random. Det är ju trots allt när oväntade händelser och möten uppstår som man börjar fundera på hur slumpvis allting faktiskt sker.
Angel
Kommentarer
Trackback
